Jul, jul, bestrålande jul.

Jag befinner mig just nu i högtryckets centrum, depressionens öga, Linköping.
Jag bor hemma hos mina föräldrar och förställs ofrivilligt i ape-shit mode minst en gång i timmen!
Dom är ÖVERALLT! Knackar på toalettdörren och vill gå in, som om dörren inte vore låst.
"Är du snäll och blir färdig snart?"
"NEJ!"
Tonårsbeteendet är inget annat än ett försvar mot det aggressiva samlevandet.
Jag saknar min lägenhet, jag saknar mina grannar, saknar mina vänner.
Spyr över varje telefonsamtal eller snarare varje samtal, det finns ingen respit någonstans!
No rest for the wicked makes the calm people exasperated for fucks sake!

*"Vad skriver du på datorn då?"
"INGENTING!"

Bästa julen på länge, nu när 90-årsfester (grattis morfar!) och rörmokarpaniken har blåst över och kranar slutat droppa, varmvattenberedarna är planerade för byte och räkneverket på den 24 år gamla tvättmaskinen är (hör och häpna) utbytt mot ett nytt från samma fabrikationsserie! Fan vad sakerna tillverkades bra förr i tiden, fan vad julklappar känns konstigt.
Det är som en kil mellan mig och min familj och vänner, alltid nånting att ta hänsyn till i stil med "kommer han/hon gilla det här?" i takt med att pitchen på Jingle Bells höjs procent för procent för att öka pulsen och köplusten. Min köplust befinner sig just nu i min fot som snart befinner sig i din mun, i ditt skrev och kommer att göra terminal anhalt i din röv.
"Sluta armbåga er före i kön till kassan, det finns plats åt allas pengar i apparaten här!"

Jag är otrevlig större delen av tiden här, jag har hunnit med totalt TRE avslappnande kurer utanför familjelivet sen jag reste från lund och det börjar visa sig.
Jag vill inte ringa någon för jag har för mycket att göra och ingen arbetsro till att göra det.
Jag föreslog att jag skulle åka in till stan för att plugga i biblans läsesalar och får frågorna
"Måste du ha på dig dom där träningsbyxorna? Dom är för hemmabruk, inte för att gå omkring på stan med" och "Gillar du inte att vara här hemma?".
Svarar jag "nej, jag får ingen ro" på nästa fråga ser alla ledsna och sårade ut så då måste jag försöka svepa in det i "På biblan är det tyst och det finns inget att distrahera mig med så det blir bättre arbetsro." Jag är glad att jag slapp träffa släkten i år iaf, just nu har jag svarat på frågan om vad jag pluggar 666 gånger och bara fått ifrågasättanden från kulturanslutna (arkitekter och whatever) och ironiska kommentarer från ekonomer och ingenjörer, VADFANFRÅGARNIFÖRDÅERABÄNGHUVEN?
Ingen lyssnar och ingen bryr sig, jag frågar inte ens, jag är intresserad av att kolla så att dom jag tycker om mår bra, veta hur deras hälsa är, om dom har sett nån bra film.
"Man kan inte bara göra allt som är roligt, man måste jobba lite också, annars har man inga pengar att leva för..."

Det är då man vill svara nåt i stil med "Tack, jag vet det, det har varit det mest ekonomiskt förödande året någonsin, jag har haft samlade skulder på över 22.000 kronor och har fått jobba häcken av mig för att klara varje månad och ändå sitter jag inte och berättar för dig att man måste torka sig i röven efter man skitit om man inte vill att bajset som torkar fast i ass-grasset ska lukta torkade människoexkrementer, hur kul man än tycker det är att bajsa!"
Istället ser jag her förvånad ut och säger "Det är vad jag har hört" och byter samtalspartner och ämne.

Fyfan vilken mes man blir av att bo i egen lägenhet, fyfan vilken mes man blir av att bo på smålands. Jag har inget skinn på näsan alls längre! Förut fick jag panikångest med klarade av dagen ändå, nu har jag helt gett upp och sitter bara och tjurar när jag är utanför bubblan! I'm such a fucking wuss.

Årets Juldagsfenomen: "gnidaren"
Gnidaren är den person som i barkön stöter till en av misstag och sedan inte kan acceptera att man tittar trött på dom och vänder sig om igen eller helt enkelt bara ignorerar dom helt. Istället placerar dom sig ännu närmre och börjar låtsastrilla på en eller som var det mest originella nånsin gnider och stryker sig mot en i fyllesyftet att diskret, kanske tillochmed obemärkt få en att antingen trilla eller putta tillbaka. Pierre och jag var mycket förundrade.

Ännu en gång: attityd på korgen? Skitsnack, det är jag som går på mesställen där folk respekterar varandras personliga sfär, inte stoppar kuken i mun på första bästa intet ont anande grupp människor vid ett bord...
"Ööh, jag känner igen dig, gör det nåt om jag sätter mig ner lite, va? Gillar ni Lundell? Öööööh?"

Åt helvete med Lundell och åt helvete med det här gnällandet också från och med nu ska jag röka hål på min högerlunga och tolka alla tilltal som påhopp, som en bitter vårdbiträdeshatande tant ska jag bli!

Mördartanter of the world UNITE, you motherfuckers are a posse!