Gräv guld i tom luft.

Jag ser bubblan av studentskap luckras lite i kanterna, det finns en värld utanför och många folk har inte läst om lika mycket prylar som jag, många folk ser till helt andra nyanser av rött eller blått (grönt eller grått) än jag prioriterar som anledningarna till världens mizär eller fräslning.
Många folk är mycket smartare än jag och kan inte ens stava till "TORSDAG".
Mitt jesuskomplex kliar lika illa som ett myggbett.

Jag har uppnått kunskapens gyllene jämvikt i mellan två vågskålar av tjaskigt gjutjärn: saker ser ut, är och känns. Kunskap är, arbetar och förändras.
Båda väger lika tungt och blir så noll.
Skillnaden mellan detta här och det där är INGEN ALLS egentligen, det är bara jag som är trög.
Vad jag än läser eller skriver i vilken stund som än kan tänkas kommer aldrig förbli det som det var när det lästes. Inte ens det som är tänkt att göra ditten eller datten med mitt sinne kan jag låta göra rätt.
Pilla, peta, dra och putta till ingen nytta, fan så skönt.
Lär in, tolka, tolka om, luckra upp, spräck och sopa ner dammet från arbetsytan till golvet som är ett moln av kunskapsdamm, flyta genom ALLT på detta moln. Varje avkrok och utrymme är möjligt. Det vet jag... upplysningen låter sig väntas på tills jag har sett så många utrymmen att jag inte längre bryr mig om formen på dess gränser utan ser bara tomrummet som utgör dom.
Inte ens jag är en kropp, jag är bara tomt utrymme som vi alla är övertygade om att det är biologisk massa, halvt nedbruten THC och en massa skitsnack.

Sanningen låter sig aldrig sägas utan att bli sin "motsats", så vad är meningen med att prata så förbannat?
Kan det vara att vi alla är lite rädda och oerfarna så vi måste fortsätta känna på saker för att kunna se vad som är viktigt och vad som inte är det?
Fingertoppskänslan är inte utvecklad eller alldeles för grovhuggen i sina extremfall, det jag måste försöka fatta är att det är dags att sluta känna på saker hela tiden. Det viktiga går inte att ta på ändå.

Därför fortsätter jag vara en poet och konstnär, jag diktar bilder och tjänar fjortonhundra mille låtsaskronor på att bara leka med formerna som finns och inte. Jag målar ord på väggar och i ditt huvud, dom betyder inget men om du leker med dom kanske du har både kul och fattar vad jag hela tiden verkar vilja ha ut. Eller så är jag bara ute och jagar efter guld i tomma intet.
Det enda som drar ut på tiden är att jag sitter på världens bästa hölass och tittar på världens vackraste allting och så fort jag inte ligger still skakar jag av vagnen och får springa ifatt.
Detta är nackdelen med att ha en alldeles för aktiv hjärna, det blir så svårt att stå på ett ställe... men ena stället är nog lika bra som ett annat.
Nu tänker jag sitta och tappa bort mig i detaljer i en timme.


"I make serious joke."
"When i speak my enemies cry and when i shit my enemies die."