cuz even britney won't get it for free

det stora hotet mot integriteten. att konstant vara utlämnad, att alltid vara på spänn för att ingenting du säger kan viftas bort. det tär och det härdar, men frågan är om härdandets mål inte är vad jag strävar bort ifrån. tärandet ger mig knappt ångest längre, det är på någotvis konstant och jag har lärt mig att leva med det som en sidekick. jävligt tråkig sådan, men ändå han finns alltid där när man tror att han äntligen stuckit.

jag säger att sidekicken är en Han, då det oftast rör sig om manliga problem och det är det han symboliserar: mina krav, mina dilemman, min ångest och mina problem med relationer. sidekicken brottas och vinner ofta (om inte alltid) mot de flesta fiender som kommer i min väg. om jag försöker att förlora, så utkämpar han slaget själv, och om jag vill vinna så tittar han nöjt på.

om man försöker konkretisera sin sidekick, sin ständiga vapendragare, kanske göra något så fånigt som att ge honom ett namn, eller ge honom ett ansikte. blir han då lättare att identifiera och kan man då slå tillbaka när man märker att allt man gör är under hans inflytande?

det här är min sidekick: